Varför händer detta mig ?

Vem tänker inte så.

Men på riktigt, varför?

Vad ska jag ta för lärdom av detta?

Kanske är det just det, jag insett, men ej vill förstå..

Kände att detta var en bättre chans, en bättre människa, kanske till och med någon att lita på.

Det kändes så bra, du var så bra,

tro det eller ej, men precis som jag sa

du är fin ändå.

Bara att du försöker, får mig att le

men gör det ej för min skull, för jag ser

mer än du tror

Jag ser in i dig, och lite längre

Kanske ser jag fel, men det vill jag ej tro

Men så visade det sig, att det var som jag visste

Du var som Han, på ett litet men tillräckligt vis

Så synd.

Jag vet, mycket väl, hur jag bör tänka

Jag vet, mycket väl, hur jag bör agera

Men jag vill inte, vill inte och kommer förmodligen inte att tänka så, göra så.

Inte i första taget, i alla fall.

Vill ha, men får inte.

Kan jag inte bara få, få lite, ytterst lite, att bita i?

Det skulle förgylla en dag, med bara en liten, en liten, liten kram.

Men stopp, jag vet hur det fungerar.

Tänk det som en narkoman, ''bara lite, lite grann kan jag väl få ta?''

Självklart, ta lite du, men fan om du ber om mer.

Besvikelsen smyger sig på.

Den har man ju aldrig stött på förr.

Och ändå, blir man lika förbannat upprörd, deprimerad, arg, ledsen, och ångerfull.

Borde jag ha lärt mig?

Ni tycker det, va..

Men som sagt, jag är en narkoman.

Kärleken är den värsta drog du någonsin kan fastna för.

Ingen blir någonsin helt förstådd med skiten..