Två månader





Tiden rinner iväg, och vi med den.
Det har nu gått två hela månader,
sen den dagen det blev vi.
Än idag, känner jag glädjen,
var gång jag ser dig.
Än idag, känner jag kärleken,
var gång jag är med dig.
Tack för att du finns,
alltid finns,
här för mig.
Tack för att du finns,
så jag kan finnas,
där för dig.
Nu återstår bara att se,
vilka underbara dagar vi har kvar att ge,
varandra, ja oj, så mycket kärlek,
vi har att ge, till varandra.
Dagarna går, och allt flyter på,
jag ångrar inte en sekund, att det blev vi två.
Puss <3
Av Felicia Borg 2o11 ~1o ~31
Tiden rinner iväg, och vi med den.
Det har nu gått två hela månader,
sen den dagen det blev vi.
Än idag, känner jag glädjen,
var gång jag ser dig.
Än idag, känner jag kärleken,
var gång jag är med dig.

Tack för att du finns,
alltid finns,
här för mig.
Tack för att du finns,
så jag kan finnas,
där för dig.

Nu återstår bara att se,
vilka underbara dagar vi har kvar att ge,
varandra, ja oj, så mycket kärlek,
vi har att ge, till varandra.
Dagarna går, och allt flyter på,
jag ångrar inte en sekund, att det blev vi två.

Puss <3

Av Felicia Borg 2o11 ~1o ~31





Då var det Måndag igen! Första dagen på lovet.




Jahopp! Då var det ett tag sedan man uppdaterade nu igen då. Blir ju så ibland, har varken ork eller tid att blogga vissa dagar tycker jag. 
Har inga nya dikter att komma med heller tyvärr. Kanske man skulle ha skrivit en nu då?
Hm..

Jaa helgen den här gången var mycket mer lyckad än alla andra helger!

I fredags åkte vi till agnes i ånge på middag, käkade korv med bröd och drack gott vin och hade trevligt!
Tog sedan tio tåget till ljungaverk, jag, Maria, Fredrik, Agnes och Mia. Festade och flumma på och hade det allmänt jävla roligt! Käänoon.
Dock drack jag kanske lite mer vin än vad jag skulle ha gjort, var ju meningen att jag skulle ha en liter till på lördagen också, men då var jag alldeles för seg och bakis. Sov till klockan 17.00 på lördagen, klev upp och gick ner till bussen, for till borgsjö, såg film och myste och sov. Så lördagen var ganska kortvarig ;P

Söndag, igår då alltså, så skulle jag och Fredrik fira våra två lyckliga månader ihop, gick så dåligt med bussar o tåg till stan så vi struntade i den idén, istället så fick vi skjuts av mormor och Torsten upp till Ånge och blev bjuden på pizza och sedan på bio. Såg den nyaste Johnny English, den var himla rolig faktiskt! Och sedan bar det av hemåt borgsjöbyn igen. Myste och såg film. 

Idag klev vi upp klockan 10 och åt frukost med mormor och Torsten, havregrynsgröt med äppelmos, smörgås och ägg. Sedan for vi iväg till Vassnäs, där de har stugan, bortanför Kölsillre. Vi följde med Torsten för att lasta på ved på släpvagnen. Gick hur bra som helst. När vi var klara tog jag med mig Fredrik bort till stugan och visade runt lite, himla fint där. Blir väl till att övernatta där någon helg eller så i framtiden.

Nu sitter jag hos mamma, ensam, eller ja, datornördarnas konung har ju intagit rummet intill, men annars. 
Skulle hit för att skriva upp noter till en låt jag tänkt spela på pianot. 
Nämligen:




Och om ett tag ska jag nog gå bort till mormor och äta våfflor med grädde och hjortronsylt!
Sen kommer älsklingen tillbaka ikväll, myyyys. Då blir det chips o dipp, choklad, fanta och film! MOWAHA!


//Godismonstret















Människans fel.

Försöker skylla på alkoholen
Försöker trösta med,
att de aldrig kommer mötas igen
Inte än
i alla fall.
Gick på stigen
stigen jag visste var fel
redan från
början.
Gick där
i hopp om
att den skulle förändras
på vägen.
Det gjorde den inte.
Men ej heller vart den värre,
så vad grämer jag mig för?
Det vart ej heller bättre.
Kanske, just därför.
Jag kom till ett vägskäl,
trots det,
så valde jag,
att fortsätta,
samma väg,
jag påbörjat.
Varför?
Inget skall mig stå i vägen,
det var min tur,
att få synas,
min tur,
att få som jag ville,
och inte ville.
Men trots det,
stigen tog slut.
Alla vägar har sitt slut.
Stoppade undan de snoriga, sårade, dränkta, alkoholiserade och
överarbetade hjärncellerna i en liten låda.
Låste lådan, för stunden.
Vägen ledde hit,
jag lade mig ner,
för att självdö.
Jag lyckades, nästan.
Vaknade upp,
såg på gårdagens bombnedslagsliknande, torktumlade, alkoholutpumpande, före detta, intagande,  bravad, och nu
Detta.
Det känns bättre.
Det är bra, det är bra när det är bra, för då mår man, som sagt, bra.


Försöker skylla på alkoholen
Försöker trösta med,
att de aldrig kommer mötas igen
Inte än
i alla fall.

Gick på stigen
stigen jag visste var fel
redan från
början.
Gick där
i hopp om
att den skulle förändras
på vägen.

Det gjorde den inte.
Men ej heller vart den värre,
så vad grämer jag mig för?
Det vart ej heller bättre.
Kanske, just därför.
Jag kom till ett vägskäl,
trots det,
så valde jag,
att fortsätta,
samma väg,
jag påbörjat.
Varför?
Inget skall mig stå i vägen,
det var min tur,
att få synas,
min tur,
att få som jag ville,
och inte ville.
Men trots det,
stigen tog slut.
Alla vägar har sitt slut.
Stoppade undan de snoriga, sårade, dränkta, alkoholiserade och
överarbetade hjärncellerna i en liten låda.
Låste lådan, för stunden.
Vägen ledde hit,
jag lade mig ner,
för att självdö.
Jag lyckades, nästan.
Vaknade upp,
såg på gårdagens bombnedslagsliknande, torktumlade, alkoholutpumpande, före detta, intagande,  bravad, och nu
Detta.
Det känns bättre.
Det är bra, det är bra när det är bra, för då mår man, som sagt, bra.



Av Felicia Borg 2o11

Liknande inlägg