Min berättelse

När drömmar blir till verklighet,

är livet ovärderligt.

 

 

Rosie Abenheim lever ensam med sin moster Hilda, långt bort från civilisation och annat. Rosie var tvungen att flytta till sin moster när hennes föräldrar omkom i en flygolycka för länge sedan, hon var 8 år gammal när hon såg sina föräldrar för sista gången. Rosie växte upp och blev uppfostrad av sin moster ute i skogen där de bor, i ett stort men väldigt gammalt hus. Hilda var en mycket sträng moster och lät aldrig Rosie träffa några andra barn, och därför fick hon också sluta i skolan. Rosies moster ansåg att Rosie var dåligt uppfostrad av sina föräldrar och skulle därför fostra Rosie som hon tyckte var bäst.

Längst uppe på övervåningen av huset, fanns ett litet rum intill trappen till vinden, där hade Rosie sitt egna rum. Hennes enda, någorlunda privata area. När moster Hilda inte skrek på henne om att hon skulle ut och jobba i trädgården eller liknande, kunde Rosie sitta vid sitt fönster och se ut över den skogs-omgivna ängen som man kunde skymta därifrån. Hon satt där ofta, och försökte minnas tillbaka till tiden då hon bodde nära sina skolkamrater. Tiden då hon sprang på gräsmattan hos Emily och jagade fjärilar, Emily, som var hennes allra bästa vän, tills dagen då hon blev flyttad till sin bittra moster. Rosie tyckte att Hilda var mycket bitter, väldigt ofta. Men Hilda hade sedan länge sedan, redan när Rosie flyttade in, förklarat vilken skyddsängel till gudmor hon var åt stackars Rosie. Att Rosie skulle vara henne evigt tacksam och hjälpsam som tagit hand om henne när hennes föräldrar ej fanns där mer. Därför gjorde Rosie kort och gott precis så som hon blivit tillsagd att göra.

Rosie satt vid sitt fönster som vanligt och stirrade ut i naturen och drömde sig bort, när Hilda från nedervåningen fick henne att vakna till verkligheten med sitt alldagliga skri.

-Roooosiiie! Kom genast ner och häng tvätten ordentligt!

Rosie skyndar med att se sig i spegeln så att hon ser bra ut, håret bakom öronen är precis vad Hilda vill se på en ung flicka. Sedan rusar hon ner för trappen och in till köket där hennes gudomliga moster står och rör i en gryta, förmodligen dagens middag.

  • Jag ber så hemskt mycket om ursäkt moster Hilda. säger hon med andan i halsen.

  • Jag förstår inte att det ska vara så svårt att vända ut och in på kläderna innan du hänger upp dem?? Om min favoritblus blir det minsta blekt av solen kommer det vara Du som får stå för den kostnaden! Förstår du nu vad jag säger, eller ska jag skriva upp det åt dig??

  • Jag tror jag förstår moster Hilda, jag ber så he...

  • Nä, du kan väl inte läsa heller förstås! Iväg med dig nu så jag inte kokar sönder vår middag!

Rosie nickar och rusar ut till tvättlinorna.

Ibland undrar hon hur det är för andra barn i hennes ålder, de som fortfarande har sina föräldrar kvar och umgås med sina vänner. Hon tänker länge medan hon en efter en plockar och vänder ut och in på tvätten. Imorgon är det Rosies födelsedag, hon fyller 18 år. Men för henne är det inte så speciellt, det är inte mer än att hon får dricka lingonsaft och äta sin favoritmat, kött med brunsås och potatis.

Så har det varit alla andra födelsedagar, men om hon bara kunde ana hur ovanlig denna födelsedag skulle bli...

 

 

Kapitel 2.

 

 

Rosie ligger och drömmer fridfullt i sin säng på övervåningen, solen skiner in genom fönstret och strålarna tränger in under hennes ögonlock.

- Det här känns som en blivande underbar dag!
Säger hon för sig själv och kliver ner från sängen på golvet. Hon drar försiktigt i ena sidengardinen och ser ut genom fönstret. Trädgården står i blom och sädesärlorna kvittrar.

- Jag undrar om moster Hilda är uppe ännu, klockan är ju faktiskt bara sju på morgonen.
Funderar Rosie, tar på sig sin lapp-sydda morgonrock och smyger så gott hon kan ner till farstun. Hon passerar även köket och får syn på några kubb-kakor som legat framme sen igår.

- Lite hungrig är jag ju faktiskt, Hilda märker förhoppningsvis inget om jag bara tar två.
Tänker hon och kilar hastigt iväg ut för att inspektera sommarvädret.

Rosie går runt till baksidan av det gamla huset och valsar runt bland alla de olika blommorna i trädgården. Trädgården betyder verkligen mycket för Hilda, hon har till och med ett mindre växthus nere i ett rum på källarvåningen, där hon förvarar de allra viktigaste växterna på vintern. Hildas föräldrar var stora trädgårdsmästare, det har hon berättat för Rosie ett antal gånger när Rosie glömt att vattna, och de hade den största trädgården i hela kommunen. Det är faktiskt samma trädgård som Hilda har nu, hon ärvde huset i mån om att hon skulle ta hand om trädgården, och därför är hon väldigt rädd om den.

Rosie tar den gröna plastkannan och börjar vattna. Humlor och bin svävar omkring från blomma till blomma. Plöstligt hörs ett högljudt prassel i de fullt utblommade Snöbollsbuskarna, Rosie tar ett försiktigt steg mot det prasslande ljudet, och just då hon ska kolla närmre hörs ett obeskrivligt, hemskt och outhärdligt skri.

Hon kastar sig bakåt när någonting, hon ser inte vad, sveper förbi henne på en sekund och försvinner in i skogen.

- Vad sjutton var det där?!
Säger hon för sig själv med hjärtat i halsgropen, då hoppar Gottfrid fram och jamar till henne.

- Åh, hej Gottis, jag hoppas det var en räv du skrämde iväg! Ni höll på ta kol på mig.
Pratar Rosie med något lugnare röst till sin katt.

- Rooosiiiee!!!! Nu är det du som skyndar dig hit ögonaböj!!
Hörs det från framsidan.

- Åh, nej.. Nu blir det nog till att skrubba toaletten igen.. Vilken härlig födelsedag..
Tänker Rosie och börjar vandra tillbaka till husets framsida..

Hon hade redan glömt det otroligt konstiga ljudet hon nyss hade hört, och den mystiska skepnaden som drog henne förbi.

Inte är väl rävar randiga?... Eller?

 

 

Snöbollsbuske                      >

Min berättelse!

Hejsan hoppsan, sjukt länge sen man uppdaterade, men men. Nu är det faktiskt så att jag har skrivit ännu mer på min berättelse! :D nu tänkte jag lägga upp resten, och alla som läser får ju VÄLDIGT gärna kommentera!!
Observera att den fortfarande är LÅÅÅÅÅÅÅÅNGT ifrån klar. Detta kommer troligtvis bli en bok tillslut ;P